Portfolio

Series_One Notabiliteter

Series_Two

Europeiska unionen

Series_Three

Vardag

Series_FourAnsikten

Series_FourPlatser

Text - Ergo

Den ofrivillige journalisten

I hemlandet Bangladesh går Anisur Rahman inte längre säker på grund av sin kritik mot islamistiska fundamentalister och bristen på demokrati. Men ett fristadsstipendium i Uppsala ger honom möjlighet att ägna sig åt sitt skrivande.

 

I den bangladeshiska politiken är sanningen inte alltid välkommen. Det har Anisur Rahman fått uppleva.

– Ingenstans säger politikerna hela sanningen. Om politikerna hade gjort det hade det inte funnits några problem. Det bangladeshiska samhället är genomsyrat av islamistiska fundamentalister. Poliser, journalister, politiker, diplomater och militärer. Trots att Bangladesh idag har en kvinnlig premiärminister har man inte lyckats få bort den islamistiska fundamentalismen ur den högsta ledningen. Islamisterna har kontakter och representanter långt in i maktkretsarna, säger han.

 

– Extremism är den sista utvägen för vissa människor och alla religiösa extremister är emot mänskligheten. De tolererar inga andra grupper. I min hemby lever garofolket, en etnisk minoritet, som ibland blir dödade av såväl polis som islamister och jag har uppmärksammat detta i mina artiklar.

 

Många av hans texter är kritiska mot den islamistiska fundamentalismen och bristen på demokrati i Bangladesh. Vid ett flertal tillfällen har han blivit trakasserad av polisen. Även islamister har uttalat hot mot honom.

 

I Bangladesh arbetade Anisur Rahman som journalist för att kunna försörja sig. Han blir fortfarande publicerad i bangladeshiska tidningar och tidskrifter då och då.

– Jag personligen vill inte vara journalist överhuvudtaget. Journalistik och kreativt skrivande är inte vänner. Poesi och kreativt skrivande är fria och det är jag själv som bestämmer vad, när och hur man ska skriva, till skillnad från journalistiken som har en deadline, en bestämd struktur och en redaktör som ständigt är efter en. Det är svårt för en poet att skriva journalistiskt. Journalistiken ska leva i en dag, medan poesin ska leva för all framtid.

 

Enligt Anisur Rahman kan man inte lära sig skriva poesi eller göras till poet. Men sin karaktäristiska bengaliengelska accent förklarar han att poesi är ”det spontana överflödet av mäktiga känslor”, som den brittiske poeten William Wordsworth uttryckte saken.

– Den kommer som en blixt i himlen och man kan inte styra över det spontana, säger Anisur Rahman. Han menar att den enda orienteringen man kan få är att läsa poesi.

 

– Den svenske poeten Tomas Tranströmer är total perfektion. Om en dikt inte är perfekt kommer den en dag att dö och förlora sina läsares uppmärksamhet. Det kommer Tranströmers verk aldrig att göra. Om man vill bli poet ska man leva sitt liv som hans. Andra exempel på perfekta poeter är den bangladeshiske nobelprisvinnaren Rabindranath Tagore, William Shakespeare, Ted Hughes, och Allen Ginsberg.

 

För att bli en bra poet måste man läsa mycket menar Anisur. Varje dag börjar han med att läsa något.

– Om man har mycket pengar i sin ficka har man många valmöjligheter på marknaden. Samma sak gäller för ord och poesi, säger han.

 

Jag ber att får höra något han har skrivit på bengali och han vecklar upp ett papper som legat ihoprullat i bröstfickan.

– Den här skrev jag i morse. Min dator har inte det bengaliska typsnittet installerat så det är skrivet med latinska bokstäver.

 

Han läser upp dikten. Tyvärr är det allför sällan man får höra en poet läsa upp sina egna dikter.

När han läst klart berättar han att dess titel är ”En pensels medvetande”. Den handlar om att medvetandet inte har någon kontroll över vårt tänkande eller vad som händer runtomkring oss. Kanske reflekterar den Anisurs egen livssituation.

 

I höstas hotades Anisur av utvisning. Internationella Pen-klubben var mycket kritiska beslutet och gick ut med ett upprop till stöd för Rahman. Efter att ha överklagat Migrationsverkets utvisningsbeslut fick han i november besked om att han får stanna. Hans syn på det nya landet är delad.

 

– Sverige är inte mitt land. Ens land är den egna kulturen, språket, landskapet, sångerna och lukterna. En författare måste vara nära sammanlänkad med sitt språk, folk och land. Bengali är mitt språk, bengaler är mitt folk och Bangladesh mitt land. Jag försöker hålla mig uppdaterad om saker som händer där hemma och använda mig av det när jag skriver. I mitt gamla hem i huvudstaden Dhaka hade jag en stor samling böcker. Det har jag inte här och det är för mig en kulturchock och det får mig att känna mig isolerad. Men jag försöker hålla mig synlig genom att föreläsa på universitetet och inför andra grupper, säger Anisur Rahman.

 

– Jag vill vara ödmjuk. Svenskar är inte så ödmjuka. Ni är för organiserade. I Dhaka kunde jag ringa en vän och säga att jag skulle till ett kafé eller en bokhandel och de kom genast dit. I Sverige måste man schemalägga allt. För att prata med någon måsta man först stämma träff. Det var en stor chock för mig. Jag älskar att ha en ödmjuk syn på livet, inte en så intensiv som här. Livet är inte schemalagt, födseln var inte heller och döden kommer inte vara det. Visst, ibland kan det vara bra att planera saker, men det behöver inte alltid vara så. Att se livet från andras perspektiv och att se till andras behov är viktigt för mig. Jag är inte framförallt poet, inte journalist eller bangladeshier. Min identitet är människa och som människa är inte bara mina behov viktiga för mig. Andras behov betyder mycket. När man tänker så är det svårt att schemalägga saker, säger han.

Det är viktigt för en poet att inte ha ett rutinarbete, att inte ha en karriär menar Anisur.

– Jag har inga rutiner, jag är totalt fri, men egentligen är jag inte fri alls. Jag har inget fast arbete men mycket arbete att göra säger han.

 

Vad som händer i framtiden vet han inte, bara att han kommer att skriva. Helst skulle han vilja vara i Bangladesh så snart som möjligt, men vet inte när eller om det kan bli så.

– Det kan ta många långa år men hoppet lever kvar. Jag har en dröm om att vara tillbaka i min hemby innan jag fyller femtio.

 

 

Fredrik Haglund