Portfolio

Series_One Notabiliteter

Series_Two

Europeiska unionen

Series_Three

Vardag

Series_FourAnsikten

Series_FourPlatser

Text - Brysselkontoret

EU:s nya tioårsplan framkallar pessimism

Tandlös, otydlig och utan sociala hänsyn. Det omdömet gav fyra EU-kunniga om unionens framtida ekonomiska strategi, EU2020.

 

– De sociala frågorna saknas nästan helt och hållet i EU-kommissionens nya ekonomiska tioårsstrategi, sade belgaren Philippe Pochet, generaldirektör för Europeiska fackföreningsinstitutet.

 

Han var en av fyra talare som bjudits in i ett samarbete mellan Brysselkontoret och forskningsprogrammet SALTSA för att ge sin bild av EU:s framtidsprogram, EU2020. Programmet ska ta över då den så kallade Lissabonstrategin löper ut vid årsskiftet. Den sjösattes för tio år sedan för att göra EU till den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen. De flesta bedömare menar att den varit ett misslyckande då inga av dess viktigaste mål uppnåtts. EU2020:s nya paroll är ”smart, hållbar och inkluderande tillväxt”. Att det kommer gå bättre denna gång ställde sig föreläsarna skeptiska till.

 

Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, påpekade att de sociala mål som finns med i EU2020 är att öka sysselsättningsgraden, att färre ungdomar ska hoppa av skolan och att minska fattigdomen i unionen. Liknande mål fanns också med i Lissabonstrategin.

– Men både arbetslösheten och fattigdomen har tvärtom ökat under de senaste tio åren, även om man bortser från finanskrisens påverkan, sade han.

 

Välutbildade européer hade svårt att hitta jobb som svarade mot deras utbildning även innan den ekonomiska krisen.

– Att skapa en halv miljon nya jobb bara i Belgien är en omöjlighet. Det vet även kommissionen. I bästa fall kan EU nå upp till den sysselsättningsgrad som rådde innan finanskrisen. Dessutom måste kommissionen fråga sig vilken typ av jobb Europa behöver och vill ha, sade Philippe Pochet.

 

Vad kommer EU:s brödföda vara om tio år? Varken den eller klimatfrågan tas upp på allvar i strategin, menade den danska EU-parlamentarikern Emelie Turunen, vice ordförande i den gröna gruppen.

– För att få svar på dessa frågor krävs en dialog som för närvarande inte existerar. Kommissionen presenterar inga verktyg för att nå de mål som de ställer upp i EU2020. Dessutom saknar strategin en budget och ett faktiskt ansvarsutkrävande. Om tio år sitter varken den nuvarande EU-kommissionen eller de nationella regeringarna kvar vid makten och ingen kommer att kunna hållas ansvarig för att strategins åtagande följs, sade hon.

 

Philippe Pochet var även skeptisk till att den dominerande rollen kommer att ges till medlemsländernas finansministrar. Han menade att andra uppfattningar då åsidosätts, både politikers och övriga aktörers. Framför allt har fackföreningar och icke-statliga organisationer ett litet inflytande.

 

Sam Hägglund, generalsekreterare för Europeiska byggnads- och träarbetarefederationen, poängterade att det tidigare alltid funnits sociala krav på EU:s agenda, men att det nu inte längre verkar finnas det trots att kommissionens ordförande José Manuel Barroso, inför sitt omval, lovade att ge plats för dessa. Enligt Sam Hägglund har ojämlikheten mellan Europas arbetare institutionaliserats genom Laval- och Vikingdomarna

– Nu kan vi arbetstagare bara förhandla om minimumkrav och det tycker jag man inte kan kalla en förhandling överhuvud taget, sade han.

 

De blå vindarna som blåser genom Europa har inte lämnat EU-kommissionen opåverkad, 21 av 27 kommissionärer är konservativa eller liberaler.

 

– Målen i EU2020 är politiska, inte ekonomiska, slog Lars Magnusson fast.

Talarna var alla eniga om att strategin är andefattig. Vad innebär egentligen ”smart tillväxt” frågar sig Philippe Pochet. Ingen är väl för dum tillväxt?

 

– Vi måste ha bredare ambitioner. Vi kan undvika katastrofer, men inte mer, sade Emelie Turunen.

 

Fredrik Haglund